Bygatan i Domsten

 Av Gullan Gregoriusson
27 Maj, 2009 – 09:16:28

Jag är född 1922 i handlarehuset på hörnan mellan Bygatan och det som nu heter Seglarevägen. Far hade den affären i 30 år. Han hade köpt den av Emma och Emil Ingeman. Det var Emma ensam som skötte ruljangsen när Emil skepparen var på sjön. Ingeman var ett ganska vanligt namn i byn. Emils kusin Carl Ingeman var en glad fyr som ofta kom in i affären och som man sa ”slog giggen”, en sorts sjömansstep.

På den tiden låg Domsten som ett smalt streck vid Sundet. Sen dess har byn byggts ut åt alla håll och vi har fått en stilig hamn. Men jag har beslutat att i denna lilla berättelse bara tala om Bygatan. Jag har räknat ut att vi hade 46 hus. De är alla kvar utom ett som revs. Jag har varit inne i alla dessa hus. Det var enkla men ibland mycket vackra hem. Folk satt mest i köket för där var ju varmast. Men ibland öppnades dörren till finrummet och jag såg en röd sammetssoffa med svarta tofsar, en svart gungstol, en orgel och på den sjömansgåvorna. Det kunde vara de klassiska engelska porslinshundarna med guldkedjor. Kanske en stor snäcka som jag tilläts lyfta till örat och lyssna till sus från främmande stränder.

Jag kände alla dessa människor, ja jag såg dem faktiskt många gånger som döda. Det berodde på att begravningskransarna sändes ut till far från en blomsterhandel i stan och sen fick jag gå hem till sterbhuset med dem. Det luktade gott av granris utanför dörren och på tröskeln stod en liten gumma som sa: VILL DU SE HONOM?

Det kunde ju hända att det stod en liten gubbe som sa vill du se henne? Men kvinnorna levde i regel längre i vår by. Mina föräldrar var bjudna på alla begravningar som faktiskt liknade en sorts kalas. Själv var jag inte alltid med i kyrkan men när sockerkakorna kom på bordet kom mor och hämtade mig. Sockerkakorna var glaserade med choklad och i mitten fanns ett svart kors i marsipan.

Det var synd om alla dessa sörjande ensamma kvinnor som dessutom hade den där förfärliga VÄRKEN. Ingen visste vad det var för sjukdom, för de gick aldrig till doktorn. Men de hade ju hjälp av den där drogen. Om ni tror det eller ej så var somliga faktiskt storsnusare. Jag ansåg att endast gubbar skulle snusa och sladdrade för mor. Som emellertid sa att det var värre i Danmark. Där rökte kvinnorna stora tjocka cigarrer.

Äldst bland 1700-talshusen ansåg vi att GAMMELGÅRDEN var. I modern tid är den väl mest känd för att konstnären Bengt Orup bodde där i mer än femtio år. Orup hade en bror på Sveriges Radio som en gång gjorde en intervju med Göran Witting. Och det var ju faktiskt en gubbe som överlevde sin hustru. Han talade i radio på sin 100-årsdag om sina seglatser och besök i främmande land.

In i alla dessa hus flyttade på sommaren badgästerna och värdfolket ut i brygghusen. Jag minns alla dessa namn på 20-talets badgäster men vill särskilt komma ihåg intendent Gunnar Artman med familj som 1928 byggde byns första sommarstuga. Kulla lägret 1932 var en stor händelse i lilla Domsten men det har jag skildrat på annat håll.

Vi skilde mellan SÖDER och NORR då som nu, däremellan var PESTKYRKOGÅRDEN även om vi inte använde denna officiella benämning. Vi visste att det var en begravningsplats men inte vilka som låg där. 1932 hittade man vid en grävning fem dödskallar och sen kom från Helsingborgs Museum information om att PESTEN 1711 hade brutit ut i Domsten. Att byn helt isolerades under militär belägring. Det sägs att 48 pestsmittades under en månad och begrovs på platsen för att inte smittan skulle spridas. Gubbarna i byn hade dock en avvikande mening. De ansåg att de döda var ilandflutna sjömän, som begravts i sanden. De kunde inte forslas upp till Allerums kyrkogård för prästerna kunde ju inte veta om de ilandflutna var kristna eller kanske rent av turkar. De kallades STRANDVASKARE längs hela kusten.

Ett mycket betydelsefullt hus var småskolan. När jag skulle börja skolan 1929 var det många som gratulerade mig till att nu få slippa den förfärliga fru Lindkvist som nu gick i pension. Jag skulle få den unga trevliga fröken Lilly Månsson. Om fru Lindkvists pedagogiska färdigheter kan jag naturligtvis inte ha någon uppfattning men en gång hade hon verkligen överraskat mig. Det var några år tidigare och jag var så liten att jag knappt kunde tala rent. Jag lekte nere vid bryggan och där var fiskare Lindkvist. Han skrek att han var törstig. ”Gå upp till din far och hämta en pilsner” sa han. Jag gick uppför backen, ställde mig på kundens sida i affären och far böjde sig ner och sa: ”Vad ska du ha min lilla vän?”. ”LINNKIST är törstig” sa jag. ”LINNKIST vill ha en pilsner”. Då kände jag att någon knuffade mig i ryggen, lyfte mig bort och en stor tjock tant vräkte sig över disken och skrek: ”LINNKIST ska inte ha någon pilsner”.

Inte tror jag gubbarna blev så värst fulla av den där pilsnern med Stenbocks-statyn på etiketten och inte tror jag heller de vågade halsa någon flaska med starkare dryck för TULLARE PIHL stod alltid på bryggan med sin kikare. Förresten kunde de ju gå hem och ta en gök ur beskaflaskan som alltid stod bakom gardinen i köket.

Pihl var en stilig man i lång svartblå uniformsrock med guldknappar. Tullarens dotter och jag blev klasskamrater i Domstens första klass. Vi var sex kamrater. För att det skulle bli en skola måste vi få hjälp av barn från Kristinelund och Kulla Gunnarstorp. Här lärde vi oss läsa i SÖRGÅRDENS vackra bok. En av alla dessa skoldagar var en historisk dag. Vår fröken lärde oss göra små svenska flaggor. Och sen stod vi nere på bryggan och viftade när båten gled upp i sundet med kistorna av de tre polarfararna: André, Fraenkel och Strindberg. Det saluterades från Kronborg. Och hela stranden var full av bybor. Det blev därefter ett enastående intresse för ishavsexpeditioner. Till exempel blev småskolan en kväll BIOGRAF. En dansk visade en film om Grönland.

Främlingar brukar alltid fråga om vi var mycket fattiga? Ur modern synpunkt var vi det. Svälta behövde förstås ingen. Det var ju en fiskare i nästan varje hus. Fast far sa till exempel att somliga sjömansänkor överlevde på grund av sina badgäster. Men han hade själv inte överlevt utan badgästerna.

En modern kämpe inom miljörörelsen skulle kanske säga att vi var ett fint exempel på ett lågskaligt överlevnadskollektiv. Vi hade ju allt inom byn. Vi behövde till exempel inga bilar, inte ens min far handelsmannen hade en bil. Lådorna från Helsingborgsfirmorna transporterades på Alfons omnibustak. Av färskvarorna kom smöret från Allerums mejeri, bröd från Hittarps bageri och den goda korven från en charkuterist i Viken. Vi hade fem lantbruk, fyra i arrende till Kulla, ett privatägt av familjen Jonasson. Vi hade faktiskt också två affärer fast Anna Anderssons lilla butik i ”kofferthuset” smöret från Allerums mejeri, Bar, en heter Seglarevägen var ingen större konkurrent till far som kallade sin affär för JÄRN-, MANUFAKTUR-, SPECERI-, och DIVERSEAFFÄR och till diverse hörde väl ensamrätt till Zoégas kaffe. Men Anna Andersson var min speciella favorit. Jag tjatade mig ofta till en tvåöring och gick dit och köpte en viss sorts hallonkarameller. Och till själva njutningen hörde den elegant formade struten. Varken far eller hans biträden hade tid med strutar. Det bästa med Annas affär var biträdet Lisa tyckte många, och hon öppnade 1937 affär i ett nybyggt hus mitt emot. Anna hade då flyttat hem till Lindkvist som hushållerska. Han hade blivit änkling och fick väl nu äntligen sin pilsner!

Kanske överlevde vi helt enkelt för att vi var så sparsamma. Efter en storm gick vi och ”strannade” och kunde av ilandflutna lådor och bräder bygga stiliga vedstaplar. Ordet ”torktumlare” hade vi aldrig hört. Vi torkade vår tvätt i vindkraft och när det regnade fick vi lov att hänga på småskolans vind. Vi brydde oss inte om modetrender. Visserligen såg vi i tidningarna knäkort och shingel. Men en sådan person i Domsten skulle ha kallats en SPRAGA. Badgästdamerna var ofta spragor. Kvinnorna på vår bygata var klädda i långa svarta kjolar och schalar och liknade mest dagens äldre invandrarkvinnor.

Man var expert på återbruk. När den svarta kappan var utnött kunde tyget vändas, alltid sys om till familjemedlemmar. Till allra sist blev allt detta svarta de breda ränderna i en trasmatta.

Och bysömmerskan Tina kunde verkligen trolla med våra gamla plagg. Av faderns uniformsrock fick tullarens dotter en stilig ”cape”. Jag ville ha en likadan, men mor kunde inte hitta något tullaretyg i fars affär.

Tinas liv var en tragedi sa mor. Tina var en fin dam från Halmstad och hade svarat på en äktenskapsannons som fiskare Teodor hade satt in. Teodor var egentligen en riktigt tjusig karl och han läste fler böcker än de flesta. Men han följde aldrig med Tina till missionshuset. Han var bolsjevik och den som tror att ”religion är opium för folket” följer inte med sin hustru till missionshuset. Det blev skilsmässa, byns första! Tina flyttade hem till Petter Jönsson som hushållerska och öppnade där en syateljé. Petter Jönsson hade i sin ungdom varit söndagsskolelärare. Nu var han en ganska tät gammal farbror. Han hade nämligen haft sina ägor ända ner till sjön och hade sålt tomter för 25 öre kvadratmetern. Numera låg han mest på soffan och tittade på unga damer som provade i laxrosa charmöseunderklänningar. Han hade läsglasögon på nästan och bibeln låg ibland upp och ner på magen.

Till återbruk hörde också träskorna och strumporna. När bottnarna var slut gick man med skorna till min far som i sin tur sände dem till en toffelmakare i Laröd som spikade på nya bottnar. Strumpstoppning var alla husmödrars gissel. När hålen på hälar och stortår var för stora lämnades strumporna till ”förfotning” hos änkefru Gerda Svensson som hade stickmaskin. Gerda bodde på norr allra längst bort i det sista huset. Där var mycket ödsligt tyckte jag med den stora heden där utanför med enstaka talldungar. På andra sidan gatan fanns ett hus med två ensamma, ogifta systrar. De har onekligen sin historia men den får jag berätta en annan gång. Där bredvid ännu ett hus med en ensam tant. På Gerdas egen sida var det Jonassons åker ända fram till Gammelgården och där spökade det eftersom de dåvarande ägarna på den tiden bodde i Stockholm.

Här stickades det alltså nya fötter till oss alla, gubbar kunde dessutom beställa präktiga kalsonger, bra att ha på sjön.

En viss utsikt hade dock Gerda. Uppe på landsvägen kom några gånger om dan Höganäs- och Vikensbussarna. Tidigt på morgonen satt POSTA HILMA där ute på en sten och väntade på Postens motorcykelordonnans. Om Gerda levde 1957 vet jag inte, då den farkost kom som kallas FLYGANDE TEFAT och som landade i en talldunge. Namnet Domsten flög över världen. Själv var jag då stockholmare. Men jag har klippt ut en HD-sida där några bypågar säger ”att det nog bara var Jonassons får”.

Hemma hos POSTA HILMA sorterades posten av hela familjen, den gamla mamman, två bröder och en kusin och sen började Hilmas långa vandring genom Bygatan. Rysligt så många brev det skrevs på den tiden och Amerikabreven var tjocka som romaner. Då stannade Hilma i en kökssoffa och fick breven upplästa. Det hände att det var alldeles mörkt när Hilma kom till Bygatans sista hus borta på Söder vid skogsbacken. När fröken Hilma pensionerades fick vi fröken Mattsson med eget postkontor. Inte långt därifrån fröken Bergström med egen telefonstation.

Lite längre ner fanns ett hus där fröken Ingeman hushållade för sin gamla släkting, fröken Persson, som måste ha varit urgammal för hon hade varit småskollärarinna före fru Lindkvist. Ännu längre bort var fröken Anna Olsson, som vevade fram sån underbar glass. Nog fanns det fröknar att välja bland. Ändå satte Teodor in sin annons och tre fiskaresöner gifte sig med badgästjungfrur.

När en predikant skulle komma till missionshuset skickades en lapp från hus till hus. Och då blev mina föräldrar nästan alltid osams för far tyckte liksom Teodor inte om predikanter och mor ville vara artig mot fröken Månsson som hade skrivit lappen. Far gick faktiskt bara i Missionshuset när där var julfest och då var det för sockerkakans skull, sa mor. Eftersom det talades så mycket om sockerkakor på den tiden måste vi förstå att kylskåp saknades. Det kunde inte bli tal om tårtor, en sockerkaka gick att tillreda i förväg. Smeten hälldes i formar av olika storlekar och kakorna kunde sedan staplas till ett torn. De har även kallats ”tempelkakor”. Det var antagligen LILLA AUGUSTA som vispade till dessa jättekakor med många ägg. Det var hon som kokte kaffet och städade efter oss.

Vår fröken i skolan förberedde oss för julfesten. Vi skulle var och en gå fram till granen, tända ett ljus och läsa en bibelvers. Och så stod jag där lite grand darrig och började läsa om den där guden som älskade världen så högt, att han utgav sin enfödde son på det att…. Men sen kom jag inte längre för det blev ett förfärligt stampande där uppe från läktaren. Där satt de som mor kallade byns LIGAPÅGAR. Och där var en som skrek ÄGGAGULAN, vilket var mitt öknamn. Jag började lipa och måste tröstas av far. Efter festen såg vi att där faktiskt var ligapågar även från Viken och Hittarp, alla för sockerkakans skull.

Lilla Augusta gjorde mig en gång mycket förvånad. Det var en av dessa torsdagar då mor var på syeftermiddag. Hon sydde korsstygnsrosor för hednabarnen i Afrika. Efter kaffet hjälpte jag och tullarens dotter Augusta till med disken. Och då visade hon oss ett vykort från främmande ort som hon sa var skickat av…..hennes son! Lilla Augusta som var en fröken. Vi sladdrade för våra mödrar som suckade och sa att Augusta hade sådan fantasi.

Inte ska jag delta i den där gamla visan om att det var bättre förr. Men jag vill påstå att GLASSEN var bättre förr. Jag hade två Annor som mina favorittanter. Anna Andersson som sålde karameller i strut och så Anna Olsson som vevade fram sån underbar glass, dock inte i strut men som beställd efterrätt. Jag var själv med ibland och fick ta några varv på denna maskin. Jag tror både idén och ingredienserna hade hon lärt sig på slotten. Anna var nämligen yrkesservitris. Hon serverade på kungamiddagar, badgästernas kräftskivor och 50-årsdagar.

”Så synd att tant Anna aldrig blivit gift”, sa jag. Men far sa att den karlen skulle hon ha lyft ut på gården. För Anna som var van vid slottssalar ville även ha svängrum hemma i våra enkla matrum, inga onödiga möbler. En gång tvingade hon far att före ett kalas lyfta ut både linneskåpet och buffén.

Om Domsten under krigets dagar har jag på annat håll skrivit en lång berättelse. Men jag kan väl här berätta att jag under den tiden träffade GREGOR. Han var ”skogsmatros” uppe i Gnetarödfortet.

Efter kriget flyttade jag till Stockholm och började på Anders Beckmans tecknareskola. Gregor gick på Tekniska Högskolan. Vi gifte oss, fick två döttrar som tillbringade alla sina somrar i Domsten för Gregor och jag hade på 50-talet byggt en sommarstuga.

Gregor dog 2001 och för två år sen flyttade jag hem till stugan för året runt vistelse.

© Copyright 2009 domsten.nu

Det här inlägget postades i Om Domsten. Bokmärk permalänken.

Kommentera