Alfons Mattssons tre omnibussar

Av Gullan Gregoriusson
25 Jun, 2007 – 16:16:00

Att flytta till Domsten var som att komma till världens ände, tyckte i alla fall min mor Vikenflickan som här blev handlarefru. Vikendiligensen hade aldrig kört in i denna by, som bara bestod av en enda gata, rysligt gropig och stenig och som slutade där Kullabackarna började, omöjliga att ta sig uppför.

Men en enkel hästdroska hade ändå funnits, nämligen Johan Anderssons. Denne Johan blev i början av tjugotalet kompanjon med en yngling som hette Alfons Matsson och de köpte tillsammans Domstens första motordrivna omnibuss. Vi måste anse de båda männen som pionjärer för en nyare tid. Jag läser i nordisk Familjebok att den första automobilbussen kom i bruk i Stockholm 1919. I en liten skrift som Helsingborgs kommun hedrat oss med betonas att Domstens buss ”var en av de äldsta fasta kommunikationsförbindelserna i hela Skåne”.

Alfons blev emellertid snart ensam ägare för Johan insjuknade. Om denne stackars man vet de flesta inget annat än att han i ett par årtionden var sängliggande helt förlamad. Om Alfons Matsson vet vi att han i stället för att gå till sjöss tog körkort och kallades ”chaufför”, ett i svenska språket helt främmande ord. Det fanns fler i den släkten som hade moderna yrken. Alfons moster Hildur Bergström förestod Domstens första telefonstation, Alfons syster Martha blev allas vår ”fröken Matsson” med eget postkontor.

Ni tycker säkert att jag är en riktig så kallad linslus för jag lät mig ofta fotograferas i något samband med Alfons tre bussar. På gruppbilden är jag väl så där två år och står mitt i den krets som då var min närmaste, mor och far, fars två butiksbiträden och så våra badgäster, familjen Högberg med jungfru och barnflicka. Ur modern synpunkt var väl denna första buss inte särskilt bekväm. Man steg upp från några trappsteg längst bak och inredningen bestod av två långbänkar i trä. Bussen startade alltid utanför min fars affär, en hörna där far lät bygga en kiosk. Bussen körde upp om Kristinelundsbacken på väg till stan där den parkerade på en kullerstens­belagd gård på Kullagatan. Dessutom fick Alfons ibland lite extra beställningar. Sålunda minns jag en iskall juldagsmorgon då jag satt insvept i filtar och reste till julottan i Allerum. Jag har också hört berättas att skolorna beställde bussen för utfärder.

Denna enkla buss betydde mycket för far. Säckar och lådor kunde fraktas på taket. Om det fanns någon tidtabell vet jag inte. Några hållplatser hade vi i alla fall inte. Alfons stannade vid varenda hus där det stod någon och viftade. Med somliga resenärer måste Alfons ha haft stort tålamod. En gång kom det ut en käring som sa att Alfons måste vänta, för Pettersson låg under sängen och letade efter sin kragknapp. För en modern läsare måste meddelas att detta var på löskragens tid då kragen knäpptes med en knapp i nacken. Och utan krage kunde man ju inte resa till stan.

För Domsten som badort blev den enkla bussen ett lyft. Badgästfruar behövde nu inte längre sitta ensamma med barnen och längta efter pappas semester. Badgäst­herrarna kunde varje dag åka fram och tillbaka.

1927 sålde Alfons sin första buss och köpte en ny rysligt elegant. Vi fotograferades i vår nya sevärdhet. Jag sitter med min hund Olle uppe på kylaren, vid min sida Dagny, vårt butiksbiträde, inne i bussen och utanför byns små och stora pågar. Det var samma år som far vann den där NASHEN, som var första pris i en tävling i Bonniers Månadstidning. Hela Kullabygden talade om den. Far hade haft chansen att bli Domstens första privatbilist. Men vad skulle han med bilen, vi hade ju Alfons. Han sålde Nashen.

Med den nya bussen gjorde mor och jag ett stadsbesök. Vi provade alla sittplatserna som var bekvämt fjädrade nästan som fåtöljer. Mor ville inte sitta i baksätet för där skumpade det. Baklänges kunde man inte sitta för då blev man illamående. Längst fram i bussen måste man vara tyst, för det stod på en skylt att samtal med föraren var förbjudet. Vi satte oss i mitten på varsin fönsterplats. Alfons parkerade nu sin buss på Hamntorget, där stod även Vikens och Höganäsbussarna. Det blåste rysligt på detta torg men vi kämpade oss upp till det magnifika Textilbolaget, där vi köpte tyger till våra sommarklänningar. Efteråt gick vi på Högvakten, beställde Napoleonbakelser och lyssnade på musik­kapellet. Violinisten nickade artigt, han var nämligen badgäst i Domsten. Det spelades DU ÄR MIN HELA VÄRLD som var min mors älsklingsbit. Vi satt där så länge och njöt att vi höll på att glömma Alfons nere på Hamntorget. Han startade precis när vi kom och några Hittarps­tanter som hade fått vänta såg sura ut.

På långsidorna stod det DOMSTEN-HITTARP-HELSINGBORG och aldrig hade vi väl gnällt över att det inte gick en tur åt andra hållet. De flesta domstenare var nog bara en gång om året i Höganäs, på Ryds marknad. Men så kom JÄNKAREN hem. Han bodde hos oss en hel vinter. Han var på en förfärlig massa kalas och alla hans gamla skolkamrater och sjömanskompisar bodde i Viken, Lerberget, Höganäs och Nyhamns­läge. Han skällde på Alfons för att han inte hade någon tur norrut. Han var på ständig språngmarsch genom vår långa by för att där ute på landsvägen stiga på Höganäsbussen. Oftast kom han för sent, återvände flämtande och skrek att någon måste ringa DAHLSTRÖM som var droskägare i Viken. Och var inte Dahlström inne skulle man ringa Albin eller Sixten, för i Viken var man civiliserad och hade faktiskt tre droskstationer. Domsten hade inte en enda. Varför hade vi inte spårvagnar som i Amerika, på sådana spår skulle vi kunna åka ända till Mölle. Och hur skulle han till exempel kunna komma till Döshult där det satt en fästmö och väntade på honom. Han skrek att domstenarna var ena konstiga typer, i Viken hade man alltid tyckt att de var bakom flötet. Hur hade han kunnat tillåta att hans syster gifte sig med en som blev handlare i Domsten? I denna isolerade by gifte sig ju kusiner med varandra. Far tyckte att han var orättvis, vi stod ju faktiskt på kartan redan på 1600-talet. Han tog fram kartan men då blev det ännu värre för där stavades Domsten som Dumsten.

Kanske kunde man säga att domstenarnas första bilminne var den där gratisturen. Det låg så till att när Alfons buss kom hem från stan och stannade på vår hörna måste ju bussen vändas för nästa tur. Små­glöttarna kom då springande för en gratis­tur. Bussen körde ända till Pål Bengtssons mjölkabord och gjorde en sväng in på Gnetarödgården. Sen stod bussen åt rätt håll och resenärerna kunde stiga på. Fast mellan turerna måste ju Alfons ordentligt putsa sin buss som alltid var nedstänkt efter Domstens alla vattenpussar. Då kunde man passa på och lära sig nya slagdängor som nu kallades schlagers. En favorit var BOR DU HEMMA HOS DIN MAMMA ELLER FÖLJER DU MED MEJ som Alfons sjöng med hög röst. En höst fick vi även en kvälls­tur och då sjöng han OH SOLE MIO VILL DU GÅ MED PÅ BIO MELLAN 7 OCH 9. Säkert var det någon som lockades att resa in och se ”Kärlek och bensin”. Han var mycket musikalisk sa Dagny, för på ungdomliga fester spelade han dragspel. Han var dansör sa Hulda från Torekov, vår jungfru. För när han la ifrån sig dragspelet satte han på en grammofonskiva som hette LA PAMONA och var en tango som hela världen dansade efter. Jag tyckte mycket om Hulda, men nog var hon en snobb när hon sa att Torekov var en finare badort än Domsten. Under årens lopp blev det fler jungfrur och mor förmanade dem alltid att inte kära ner sig i Alfons. Han var en ”fruntimmerskarl”.

Våren 1931 var det tid igen för Alfons med en ny buss, han behövde en större för vi hade framför oss en sommar med många turister på grund av det stora internationella KULLALÄGRET. I god tid före lägret tog far ut en fotograf från stan som fotograferade nästan varenda hus. I den serien ingick även bilden av den nya bussen där jag står i dörren med Olle i famnen. För denna nya buss köpte Alfons en tomt och byggde ett garage, där det också fanns plats för en bil som blev Domstens första droska. En stilig mycket lång person anställdes som chaufför och jag tror ingen visste att han hette något annat än Långe-Otto. Folk med fantasi sa att far och Alfons blev rika på det där lägret. Onekligen var det en ganska ovanlig utflykt denna droska fick beställning på. Mina föräldrar reste till Stockholm med privatchaufför. Det var Alfons själv som satte sig vid ratten. Långe-Otto placerades i bussen som vikarie.

Sen kom de där oförglömliga 30-talssomrarna, då Elvira från Viken satt i kiosken och alla hängde där i väntan på bussen eller hemkommen med bussen. Mötesplatsen för romantiska träffar. Och det var en herrans massa badgäster som reste med morgonbussen in till sina kontor. Herrar med fina titlar. Där var en som var intendent, en fondchef, en assessor, apotekare, en adjunkt, en tandläkare och en massa grosshandlare, disponenter och kamrerare. När de kom hem på kvällen köpte de en Havanna och en kvällstidning hos Elvira. Sen klädde de om till badkappa och efter kvällsdoppet serverade jungfrun middagen. Sen blev det klädbyte igen för krocketspelet väntade. Vad stiliga de var i vita flanellkostymer och alltid en halmhatt på huvudet. Damerna spelade aldrig krocket, de skulle duka i bersån för grogg­virket. Om kamrer Olsson efter en sådan kväll stannade för länge i morgonböljorna visste han att Alfons inte startade förrän han kom.

Mellan turerna sjöng Alfons nu DET SKER BLOTT EN GÅNG OCH ALDRIG MERA, en världssuccé som först sjöngs i en tysk film. Det tragiska var att Alfons blev sannspådd. Sommaren 1936 såg vi Alfons buss för sista gången. Alfons köptes upp av ett stort aktiebolag. Det stod AKO = Aktiebolaget Kullens Omnibusslinje på två bänkar som sattes upp vid hållplatserna. Nu skulle det bli ordning och reda. Ingen skulle längre tillåtas att stå utanför sitt hus och vifta. Domstenarna morrade, vad var det här för bolsjevikfasoner? Och vår gamla bygata godkändes inte längre, den ansågs bara passa för rullebörar. Efter ett stormigt möte i Missionshuset bestämdes att det skulle bli asfaltering. Kälkbackarna hyvlades av för en motorvänlig väg genom skogen. Men rätt ska vara rätt, många tyckte det var en naturupplevelse att nu få resa genom vår vackra bokskog. Och domstenarna kunde nu också resa norrut. Mor skrev till Jänkaren att han vid nästa Sverigevisit bekvämt kunde komma iväg till sina vänner. Det fanns till och med en sommartur ända till Mölle. Men han svarade att bussar liksom spårvagnar var till för PLEBEJER. En fri man hade egen bil. Han påminde mor om den där NASHEN och skrev att hans svåger hade varit en idiot som hade sålt den.

Det var den hösten 1936 som jag började skolan i stan och det kändes väldigt främmande att åka med dessa nya bussar. Somliga tyckte att de var stiliga, men det tyckte inte jag för de hade ju inga kylare. Och aktiebolaget hade inte råd med några väntkurer. De som väntade på bussen höll på att frysa ihjäl på de kalla AKO-bänkarna. Vintrarna blev mycket svåra och far tyckte så synd om sina domstenare så han lät dörren till sommar­kiosken vara olåst. Där kunde folk gå in och värma sig medan de väntade.

Själv gick jag så småningom in i en ny värld, det var skolan, med många nya kam­rater. Och kan ni tänka er, jag glömde alldeles Alfons. Någon sa att han hade blivit placerad bakom en pulpet på det där aktiebolaget, att han hade valt bland sina flammor och faktiskt gift sig. I alla fall lämnade han Domsten, sålde både tomten med garaget och drosk­rörelsen. Fröknarna Dahlberg, kända bad­gäster sen trettiotalet, köpte tomten och av garaget blev det ett underbart litet hus med tillbyggd veranda av en hel busslängd prydd med rosor.

Vår berömda hörna med en älskad kiosk genomgick däremot en pinsam förändring. Efter kriget hade det blivit så många privat­bilister så det kom en officiell skrivelse till far från VÄGVERKET att kiosken måste bort, den var farlig för trafiksäkerheten. En lyftkran flyttade kiosken in på vår gård där den blev cykelstall. En sorgens dag för min far. Vår hörna förlorade för alltid sin speciella atmosfär, den blev en helt vanlig hörna.
Åren har gått. Jag är nu en mycket gammal tant som mest åker färdtjänst. Det är ju inget fel på det fordonet. Men ibland tänker jag att jag ju kunnat ärva den där NASHEN. Jag letar fram den gamla Bonniertidskriften och läser intervjun med min far. Det var ändå bra dumt att han sålde bilen. Jag försvinner in i fantasins värld och tänker att jag ju skulle ha kunnat gå med i veteranklubben och rest runt i Kullabygden med äldsta barnbarnet vid ratten. Gamla mormor skulle ha suttit bredvid och viftat med en flagga där det stod 1927.
© Copyright 2007 domsten.nu

Det här inlägget postades i Om Domsten. Bokmärk permalänken.

Kommentera